Jag vill vara en röst för de som inte har någon

Jari, vem är du?
Född i Helsingfors, men hamnade i Borås när mamma fick jobb på Algots. Tror att de som har följt mig genom livet skulle beskriva mig som en filosofisk nomad då jag sällan blir stilla på en plats eller i en tanke utan ständigt är på väg, drömmande och utforskande. Bor numera i Göteborg sedan sex år tillbaka och älskar gatufoto.

Hur och varför började du med gatufoto?
Jag har nog sysslat med gatufoto sedan jag köpte min första egna kamera 1982 inser jag när jag tittar tillbaka på mina gamla diabilder och gamla fotoalbum. Men intresset att fota i denna genre började 2014 när jag köpte min Fujifilm X-T1 och anmälde mig till en gatufoto resa till Berlin för att se om det var något även för mig. Första dagen på resan gick jag 100 meter bakom alla andra och härmade då jag bara kände Mats Alfredsson som arrangerade resan och jag ville inte ta så stor plats. Men lusten infann sig nästan direkt och efter de fyra dagarna var jag såld. En ny passion hade infunnit sig!

Varför fotograferar du?
För mig är gatufoto en meditation och ett möte, ett möte genom objektivet och i samtalen efteråt. En del tar promenader i skogen och njuter av stillheten. Själv vandrar jag på gatorna och njuter av mötena. För mig är det inte självklart att visa för andra vad jag fotat och det finns många bilder som jag aldrig ens visat på sociala medier eller utställningar. Under den fortfarande pågående pandemin så har det blivit många dagliga promenader runt kvarteren där jag bor, självfallet med kameran i handen. Och det är väl ett av de projekten som jag snart ska ta tag i och göra något av de flera tusen vardagsbilder det blivit.

Vad är din främsta drivkraft?
Att få vara en röst för de som inte har någon. Att kunna göra det vardagliga och banala vackert och glädja en framtida generation med små ögonblick av det som är vår samtid och deras historia.

Din största utmaning?
Att kliva ur skuggan och ta plats. Det är en kontrast mot den lugna och sävliga finnen jag är. Men jag älskar att utsätta mig för diskussion och konfrontation av åsikter och känslor.

Ditt främsta bildminne?
Den var svår då man har så många härliga minnen och möten. Men en av mina tidiga gatufoto minnen är när jag är på väg hem efter jobbet och lekt lite med kameran i Brunnsparken. Jag ville fota folk som springer för att hinna med spårvagnen. Har kameran inställd på snabb slutartid och är uppvärmd. Efter ett tag så är det dax att avsluta och gå hem och jag börjar lägga ner kameran i väskan samtidigt som jag går över gatan och i ögonvrån ser jag en konstig syn 100 meter längre fram. Det kommer någon springande på ett staket. Jag halar fram kameran igen och går ner på knä och skjuter en serie bilder på vad som visar sig vara en kille som är ute på ett träningspass i parkour. Allt är över på några sekunder och hade jag inte haft rätt inställningar på kameran så hade jag aldrig hunnit med och fånga bilden som blev lite av mitt signum de första åren.

Hur beskriver du din bildstil?
Jag är ganska ”rakt på” i min stil. När jag började läsa på om gatufoto så var många av tipsen att vara diskret, klä sig i svart och att svartvitt ”is da shit”. Men jag är 193 cm lång och älskar färg och flärd, så då tänkte jag trots att jag är en aning introvert till min läggning att jag skulle var fullt synlig och bjuda på mig själv. Jag vill synas när jag fotar och jag tror att det syns i mina bilder. Men jag vill ha bilden några tusendelar innan det blir uppenbart. Men ju mer jag lär mig så blir jag mer och mer uppmärksam på omgivningen och detaljer kring personen jag fotar. Men precis som en fotbollsspelare inte kan tänka på sin fint i situationen, så kan man inte som gatufotograf tänka för länge utan måste ha övat, övat och övat tills det sitter i ryggmärgen när ögonblicket infinner sig.

Vad föredrar du för utrustning?
Jag föredrar Fujifilm och fast optik framförallt för att de är lätta och små och det tack vare det kompakta APS-C formatet. Många steg blir det under en dag med gatufoto och ska man göra en resa och vara ute 14-15 h varje dag i fyra dagar så kan det lätt bli många extra kilon mindre att bära på jämfört med en fullformatare. Dessutom så ser de ”snällare” och mer retro ut vilket gör att folk blir vänligare i sina reaktioner. Att fota på distans är inte min grej. 75 % av mina bilder är tagna med 35 mm och resten fördelar sig på mina fasta 23 mm och 56 mm. Det viktigaste för mig är att ha med mig kameran för då har man chansen att ta bilden!

Har du någon favoritstad och varför?
Om jag bara får välja en stad att fotografera i skulle jag välja Paris. Där finns allt. Att bo i en metropol som Paris gör något med människor. Det finns en sensualitet och självsäkerhet över män och kvinnor jag inte mött någon annanstans. Det gör att det blir lätt att fota då det verkar så självklart att du vill fota just mig vilket leder till ett behagligt flyt på din fotovandring. Men det finns också mycket kontraster i de olika stadsdelarna som fascinerar mig. Men jag har bara skrapat lite på ytan och återvänder gärna fler gånger.

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Självklart hoppas jag att hösten blir mer “normal”. Att vi kan genomföra vår gatufotofestival som planerat och att det ska väcka lusten med gatufotografering hos en rad människor som ännu inte hittat hit. Jag tänker främst på unga och människor från en annan kultur som får chansen att berätta om sin vardag och gestalta sin nutid och framtid genom bilden. Sen längtar man ju självfallet efter fler möjligheter att göra fotoresor ut i Europa. Finns många bilder kvar att fota!