Catherine, vem är du?
Jag är en kvinna, som är tillräcklig gammal för att veta vad som är mig kärt, men aldrig för ung för nya projekt och på att bli nyfiken på säker jag dras till. Alltid med glädje och energi.
Jag arbetar inom tryckproduktion för marknadsförare, men det som definierar mig händer nästan alltid efter jobbet. Det finns rum för mycket i mig. Musik (som musiker och ett fan), fotografi, kärlek, kreativitet och vad som helst som gör min dag.
Hur och varför började du med gatufotografi?
Efter en tid av depression, efter mörka månader, började jag bli uppmärksam på min förmåga att göra något med en kamera. Jag ville inte gå ut för att träffa människor. När jag sedan tog långa promenader utan att tänka för mycket, Var det som jag blev återfödd. Jag insåg att jag såg och observerade mer av vad som hände på gatorna och trottoarer. Först såg jag smutsiga saker som gav former. Sedan såg jag skuggorna och naturligtvis även ljusets kraft. Under denna tid av ökat medvetande, var jag besatt i flera dagar av vart och ett av dessa steg. Jag letade efter mer och mer och tog bilder. Sedan började jag lyfta huvudet och se mig omkring och funderade över livet och människorna. Jag vaknade till liv och min kamera, mer för varje dag, blev ett utmärkt verktyg för att förbättra den.
Varför fotograferar du?
För känslorna och spänningen. Och framför allt bara för mig själv. Eftersom detta nöje, denna sedvana (eller kanske snarare ”sätt att leva eller vara”) håller mig tillfreds, glädjefull, nyfiken och självmedveten. Jag efterlämnar så småningom alla dessa delar av mig till min son. Eftersom det finns en berättelse och känsla i varje bild jag tar.
Vad är din främsta drivkraft?
Att aldrig ge upp. Jag vill fortsätta att förtjusas.
Din största utmaning?
Att vandra i timmar i samma stad. På samma gator, från år till år och ändå alltid få nya bilder, som alla berättar nya historier.
Ditt främsta bildminne?
Det är DEN speciella bild som jag aldrig tog, som jag missade med några ögonblick. Fast den bilden är för evigt inpräntad i mig. För en bra bild (bortom subjektivitet, andras uppskattning eller ämne) handlar alltid om rätt ögonblick, ofta på bråkdelar av en sekund.
En dag när jag var ute och gick hittade jag en plats med ett ventilationsgaller i marken. Jag tyckte att det skulle vara kul att se en tjej med en klänning som passerade över den – som den berömda bilden av Marylin Monroe. I närheten fanns några gatuartister som agerade och pratade. Samtidigt som jag försökte hålla uppmärksamhet på min ventil och tittade jag på gatuteatern. Vid ett tillfälle vände jag mig om mot en kille för att fråga vad de gjorde. Men så hände något snabbt hände något, medan jag var bortvänd från ventilen. Till höger svarade den här trevliga killen på mina frågor. Och han såg att något hände på andra sidan. Han log och sa: ”du borde vända dig om”, samtidigt som jag själv insåg att något hände … Men för sent. Jag såg bara slutet av en magisk scen. Över ventilen hade det gått ett par. Ett mycket charmigt och elegant par. Kvinnan var rejält gravid, i en vacker klänning med blommor. Den snygga mannen bar en klassisk hatt. Tillsammans gick de över ventilen. Jag ser fortfarande den här scenen framför mig. När luftflödet steg lyfte den kvinnans klänning och avslöjade en vacker, härligt rund mage. Och samtidigt flög mannens hatt upp i luften. Och de skrattade båda två åt det som hände.
Hur beskriver du din bildstil?
Klassisk humanistisk stil. Jag kan inte förneka det.
Jag är ingen teknik-människa. Jag är mer känslosam. Jag bär fortfarande kameran jag provade en gång, och jag fortsätter med den. Jag bär den fortfarande, efter ett antal år. Objektivet? Det jag har är ok för mig.
Har du någon favoritstad och varför?
Paris, för jag bor här och att det är en lekplats jag känner väl. New York och London, för att det finns öppensinnade, kreativa, vilda och fulla av excentriska människor där. Rom, för att det där finns en visst ljus, färg och en stämning av kärlek och glädje. Men oavsett stad går i, är det alltid en utmaning att komma på rätt humör och acceptera att du inte hittar på de vanliga stråken. Du måste anpassa dig eftersom du inte hittar de scener eller karaktärer du är van vid att avbilda. Och detta är intressant. Det kan förklara varför det finns ett liknande sätt att ta och redigera bilder, beroende på var du bor. Det finns säkert ett subjektivt sätt att se på saker och se dem. Men vi måste också erkänna att vi påverkas av området vi bor i, inte bara våra egna preferenser.
Vad hoppas du på av resten av det här året?
Jag hoppas att du förstår om jag inte svarar på några personliga, intima önskemål? *ler*
Men jag skulle vilja få upp hundratals av mina bilder på olika väggar. Bilder som har sovit i decennier hemma. De förtjänar att ses, eftersom de alla berättar en historia. För jag har den historien. Och jag är intresserad av vilken historia andra människor ser när de tittar på bilderna. För allt handlar om känslor, eller hur? *Ler igen*
Våra samarbetspartners
