Jimmy, vem är du?
Jag är en gatufotoentusiast som konsultar som dataanalytiker mellan helgerna. Härstammar från Köping men bor sedan många år i Sundbyberg tillsammans med min son där jag det senaste året snöat in på odling och klocksamlande.
Hur och varför började du med gatufoto?
Jag snubblade över gatufoto när jag tog med en nyinköpt kamera ner på stan en dag. Insåg hur spännande det var att fotografera spontana ögonblick och blev fascinerad. När jag sedan hittade till Fotosidan.se lärde jag mig om gatufotogenren, fick en massa inspiration och råd från bättre fotografer och började engagera mig i ett nätverk som regelbundet träffades, åkte på fotoresor och genomförde olika bildkritikövningar.
Varför fotograferar du?
Jag har alltid haft en kreativ ådra som behöver underhållas. Tidigare var det musik, men det svängde över till fotografi när jag fick barn. Att det blev just gatufoto tror jag har att göra med att det precis som inom musik till stor del är en genre som bygger på improvisation. Du ”lyssnar” på gatan och gör en tolkning som ibland är ögonblickligen, ibland mer eller mindre planerad. Oavsett finns alltid den oarrangerade verkligheten där, vilket tillför ett element av oförutsägbarhet som jag gillar.
Vad är din främsta drivkraft
Upplevelser, spontanitet och variation, skulle jag säga.
Din största utmaning?
Jag har den senaste tiden brottats med svag inspiration, vilket i praktiken gör att jag inte känner att jag gör annat än sämre versioner av bilder jag redan gjort. Utmaningen just nu är att komma ur det här tänket genom att släppa kraven och bara börja producera bilder igen.
”Thought is the enemy of flow”, som den gamle Zappa-trummisen Vinnie Colaiuta lär ha sagt.
Ditt främsta bildminne?
Jag kan inte komma på någon enskild bild som sticker ut, men det finns vissa bilder jag vet var mer utmanande att göra. Som att utan att upptäckas ta mig inom fotoavstånd till tre kvinnor som står och solar på en lång och folktom strand. Att jaga ikapp en förvånansvärt snabb nunna när jag själv hoppar på kryckor.
Fast tänker jag efter är nog egentligen mina starkaste fotominnen en kombination av lyckade bilder och möten med människor i olika sammanhang. Jag har mitt fotograferande att tacka för många upplevelser – oavsett om de fastnade på bild eller inte.
Hur beskriver du din bildstil?
Jag gillar som sagt variation vilket nog också märks i mina bilder som ibland upplevas som lite spretiga. Det är väl möjligen när jag själv går igenom mina bilder som jag kan hitta sammanhang som kan översättas till någon form av bildstil. Eller bildstilar, kanske. Men några nyckelord skulle kunna vara ögonblick, stämning, form och tonalitet. Och att perfekt är tråkigt. 🙂
Vad föredrar du för utrustning?
Efter att ha gjort den sedvanliga rundan med en välfylld fotoryggsäck landade jag relativt tidigt i att en moderat vidvinkel är min grej. Skulle tro att 95% av mina gatubilder från de senaste 10 åren är tagna med med en fast 18/28 mm, så jag har väl lyxen att ha brännvidden i ryggmärgen och inte är beroende av sökaren om det blir snabba ryck.
En viktig komponent har varit att minimera storleken på utrustningen där Ricoh GR och de små Fujifilm blivit mina favoriter. Båda har goda möjligheter till konfiguration så de alltid är skjutklara på gatan.
Har du någon favoritstad och varför?
Egentligen inte. Jag har goda minnen från alla städer jag fotat i, så det handlar nog mer om sinnesstämning än stad i mitt fall. Möjligen föredrar jag städer som Barcelona då mixen av stad och strand ger helt olika miljöer att plåta i. Plus att käket måste vara bra!
Vad hoppas du på av resten av det här året?
Att samhället öppnar upp igen så gatulivet återgår till något som inte ligger och tickar på vilopuls. För någon som gärna går nära motiven har pandemins restriktioner av naturliga skäl inte direkt skapat många fotomöjligheter.
Att resa är nog också det bästa sättet att komma ur min största utmaning just nu , så jag hoppas kunna dra iväg någonstans så snart det går. Det finns bilder kvar att göra.
Våra samarbetspartners
